3-150907 Ex på introbild.png

UNGA SJÄLVMORD

Varför händer det ofattbara?

En ung människa med livet framför sig begår självmord nästan varannan dag i Sverige. Medan antalet självmord minskar bland befolkningen som helhet gäller inte den trenden för unga mellan 15-25 år. Här berättar Hanna Nordström, vars två bröder begått självmord, lokföraren Anna Bergström, Ewa Sellin Tunheden, vars son avslutade sitt liv och många fler om sina erfarenheter av självmord. Har du egen erfarenheter och vill dela med dig av dem för att bryta tabut? Fyll i formuläret i kapitel 6 Berätta själv!

Kapitel 1. BRÖDERNA I HIMLEN

Uppsalabon Hanna Nordström kallar sig syster till två änglar. Bägge hennes bröder begick självmord innan de ens fyllt 18 år. 

 – Man vet aldrig inte i förväg hur man reagerar när någon tar livet av sig.

Hanna Nordström sitter ihopkrupen i soffan i lägenheten i Stabby. Hon har ett knä uppdraget framför kroppen nästan som ett slags sköld. På golvet ligger leksaker. Hon värjer sig en stund, hämtar andan och säger att hon kanske kommer att gråta, men hon vill prata om sina bröders självmord.

Tydligt minns hon kvällen då hon pratade med sin yngsta bror, Linus, för sista gången. 

Året är 2004, Hanna är 17 år och vid sin sida har hon sin åtta månader gamla bebis. Klockan är runt nio på kvällen, de har just kommit hem från en fest och bägge är trötta när telefonen ringer. Det är Hannas äldsta lillebror Linus som ringer. Han är upprörd och berättar att hans flickvän gjort slut. Hanna lyssnar men ber att få ringa upp lite senare; hon måste lägga dottern. När dottern väl har somnat tycker Hanna det är för sent att ringa till sin bror ifall han också somnat. 

– Linus var 15 år, om en vecka skulle han ha fyllt 16 år. Vi hade haft en trasslig barndom och blivit misshandlade hemma. Därför bodde han på ett skolhem. Han var en spontan och impulsiv kille som fick medicin för sin adhd. Vi var väldigt tajta under vår uppväxt, säger Hanna.

Några timmar senare ringer hennes syster och berättar att Linus är borta.

– Jag förstod direkt att det var allvar och inte bara så att han hade rymt, då skulle hon inte ringt klockan halv fem på morgonen.

Hade han sagt signalerat något om självmord när ni pratade?

– Nej, han höll det inom sig. Han hade gråtit förut när vi pratat, men så här efteråt tolkar jag hans samtal som om han ville ta farväl, även om han inte sa det rakt ut, säger Hanna. 

Den kvällen när Linus tog sitt liv hade han klätt sig i fina kläder och skor som han behöll på inomhus. Det brukade han inte göra. Personalen hade också lagt märke till att han verkat lite gladare en tid innan, som om han redan hade bestämt sig.

– Jag trodde att jag visste allt om honom. Det kändes som om han svek mig. Han skrev inget brev, det är så mycket jag aldrig kommer att få svar på.

När familjen besökte den rättsmedicinska avdelningen för att ta farväl av Linus, blev Hanna chockad över att han såg precis ut som samma person som han alltid varit. Då först blev det som hänt verkligt för henne.

– Jag skrek och slog omkring mig, var så förbannat arg på honom. Allt brast för mig då.

Ilska var bara en av alla de känslor som hon upplevde. Skuld var en annan. Hon tyckte att det var konstigt att andra kunde skratta. Var hon glad fick hon skuldkänslor.

Hanna har funderat mycket på om det hade blivit annorlunda ifall hon hade ringt sin bror den där kvällen. Samtidigt är hon övertygad om att hon inte hade kunnat rädda honom. I hans dator syntes det att han hade förberett sig väl och letat efter metoder.

 

* * * * *

 

Sedan början av 1990-talet har självmorden minskat i alla åldersgrupper – utom bland de yngre. I gruppen 15-24 år har självmord istället blivit något vanligare. Varför vet ingen säkert.

Men orsakerna är troligen flera, enligt Danuta Wasserman som är professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet i Stockholm.

– Insatserna har fokuserats mycket på medelålders och äldre. För dem är behandlingsmetoderna i dag bättre och medvetenheten högre för att söka hjälp vid depressioner. Det har inte gjorts samma satsningar på unga. Det saknas personal som kan ge behandlingar, dessutom är man fortfarande restriktiv med att skriva ut antidepressiva till svårt deprimerade unga, säger hon.

Män är klart överrepresenterade vad gäller självmord, såväl bland yngre som äldre. Men när det kommer till självmordsförsök är kvinnorna i majoritet. Mönstret är allra tydligast i åldersgruppen 15–24. Bland dem är självmordsförsök dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män – men det är tre gånger fler män som dör i självmord. I åldersgruppen har också självmordsförsöken ökat påtagligt sedan slutet av 1990-talet, särskilt bland kvinnor.

– Självmordsförsök är hos kvinnor ofta rop på hjälp. Män mår också dåligt men de har inte lärt sig att ropa på hjälp så att andra förstår, utan tar till annat så som droger och brott. Män har oftare kommit så långt i processen att de har bestämt sig och tar till mer drastiska självmordsmetoder än vad kvinnor gör, säger Danuta Wasserman.

 

 

 

* * * * *

 

Fyra år efter att Hanna Nordströms bror Linus tagit sitt liv händer det ofattbara igen. Den här gången är det hennes 17-åriga bror, Emil, som begår självmord. Han gör det en månad efter att hans pappa omkommit i en trafikolycka. Hanna och Emil har inte samma pappa och Hanna beskriver sin bror som en lugn kille som gick i gymnasiet, var omtyckt av kompisar och hade framtidsplaner. Emil ville bli bonde och föda upp grisar.

– Efter hans död var det som om jorden öppnade sig. Den gången minns jag knappt vad som hände. Kommer bara ihåg att jag mådde så dåligt.

 

Hanna Nordström talar om sin sorg.

 

Hannas dåvarande sambo körde henne till psykakuten. Där fick hon övernatta, fick sömnmedicin och ångestdämpande. Men efter att hon blivit utskriven nästa dag var det ingen från vården som tog kontakt med henne.

– Det var konstigt att ingen brydde sig om mig. Hade jag fått hjälp att bearbeta mina upplevelser då, tror jag att jag hade kunna gå vidare i livet. Efter Emils bortgång var det som om Linus död kom tillbaka. Sorgen blev dubbel.

Hanna märkte att syskonen sörjde på olika sätt. Medan hennes två systrar successivt återgick till sina liv fastnade Hanna i sorgeprocessen. Gemensamt för dem var att  ingen visade något utåt. Hanna fick ofta höra att hon upplevdes som stark.

– Men ingen såg när tårarna kom, säger Hanna som är kritisk till att syskon glöms bort i samband med självmord.

Under den här perioden bodde Hanna i Malmö. Trots att hon inte brukade söka hjälp tog hon kontakt med vården, men utan framgång. För henne fanns ingen hjälp att få. Hon ville inte träffa människor och blev alltmer deprimerad. Det gick så långt att hon gjorde ett allvarligt självmordsförsök, men blev upphittad av en taxichaufför som tog henne till sjukhus.

– Egentligen är jag jätterädd för döden, men orkade inte med livet. Det var bara helt blankt inom mig. Det skrämmer mig att det kan vara så lätt att vilja begå självmord, säger Hanna.

 

* * * * *  

 

 

Psykiatrins hus i Uppsala.

 

Utsikten från det avskalade mötesrummet tre våningar upp i nybyggda Psykia­trins hus i Uppsala är rofylld. Fönstren går från golv till tak och utanför dem vajar lummiga lindar, lönnar och kastanjer i backen upp mot Slottet. Himlen är klarblå med enstaka lättvispade moln. Det är den årstid som många ägnar övriga året åt att längta efter.

Det är under februari och mars som flest begår självmord. Kanske är det lätt att tro att det skulle vara under årets mörka månader som flertalet människor tar sina liv men det är precis tvärtom.  Värst är det när ljuset börjar komma åter och under månaderna som följer.

En förklaring som förts fram är att solljuset gör att vi sover mindre och påverkar kemin i hjärnan. Det kan också handla om att ensamhet blir ännu tydligare i lov - och semestertider, samtidigt som förväntningar är stora.

– Det är inte så konstigt egentligen, säger kuratorn Anna Korbutiak som sitter på andra sidan bordet i mötesrummet.

– När alla andra är glada, men man själv inte är det, blir utanförskapet ännu större.

 

Anna Korbutiak jobbar som kurator på Akademiska sjukhuset. Hon har träffat många unga som gjort självmordsförsök.

 

I sitt jobb träffar Anna Korbutiak både människor som gjort självmordsförsök och anhöriga till dem som tagit livet av sig eller försökt göra det.

Hon har under hela sitt vuxna liv varit ”perverst intresserad av varför folk vill ta livet av sig”, som hon med ett snett leende uttrycker det.

Utanförskap och ensamhet är de största enskilda förklaringarna till varför människor mår så dåligt att de vill avsluta sina liv, enligt Anna Korbutiak. Utanförskapet kan bottna i psykisk sjukdom som gör att man känner sig annorlunda och inte hittar någon gemenskap. Eller bero på att man helt enkelt är utstött. En majoritet av psykiatrins patienter har varit eller är mobbade, säger hon.

– Vi människor är sociala varelser. Om jag inte får vara med kan det vara svårt att hitta glädjen att leva, och utan gemenskap med andra håller depressioner i sig längre.

Att självmorden minskar i alla grupper utom bland de unga tror hon delvis beror på försiktigare utskrivning av antidepressiv medicin till unga. En annan förklaring handlar också om att vara just – ung.

– Att vara ung vuxen är en jättestor omställning i livet och en riskfaktor för självmord. Unga saknar också livserfarenhet. Det finns de som efter att ha varit ute och festat kommer hem och i berusat tillstånd tar en massa tabletter av sorg över att kärleken tagit slut. Medan den som är lite äldre vet att olycklig kärlek går över, även om det inte känns så just då.

 

 

Något som skulle kunna få ner självmordstalen bland unga är livskunskap i skolan, menar Anna Korbutiak. Vad är en depression, hur känner man igen den och vart vänder man sig för att få hjälp? Samt vad man som medmänniska kan göra för att stötta.

– Hela samhället behöver egentligen bli bättre på att prata om de stora frågorna. Liv, död, glädje, sorg.

Nu ska personalen på psykiatrin på Akademiska bli bättre på att prata med patienterna om självmord. Man skulle kunna tro att de redan är proffs på det, men även här duckar människor för att prata om döden. Och även här lever myten om att man inte ska prata om självmord för att inte väcka den björn som sover – men det är ”bara bullshit” säger Anna Korbutiak. Tvärtom mår ofta självmordsbenägna bättre av att tala med någon om tabubelagda tankar.

Under hösten ska Anna Korbutiak leda ett projekt för att utbilda personalen i självmordsprevention. Det handlar om att våga möta människor och skapa samtal. Inte förhör med ja- och nejfrågor.

– För att komma dit behöver man både kunskap och se över sina egna attityder kring död och självmord. Man får fråga sig hur man själv skulle vilja bli bemött.

Ett omtänksamt bemötande kan innebära skillnaden mellan liv och död.

– Nästan alla som har självmordsplaner är ambivalenta in i det sista. Det går att rädda dem.

Många som försökt begå självmord är glada över att ha misslyckats, säger Anna Korbutiak. Egentligen ville de inte dö – bara komma bort från allt en stund, som vissa kan uttrycka det.

Och många inser inte heller vilka enorma konsekvenser ett självmord får för de anhöriga. Sorgen efter någon som begått självmord är oftast mer komplicerad än efter andra dödsfall. Den handlar inte bara om att personen är borta.

– Det är så mycket skam och skuld förknippat med självmord. Många behöver hjälp i sin sorg, något som man kan få genom att prata med någon man har förtroende för.

 

* * * * *  

 

 

Hanna Nordström saknar sina bröder och har haft många kämpiga år sedan deras bortgång. Hon har varit sjukskriven en period men nu gläder hon sig åt att ha fått ett nytt jobb och ser ljusare på hela tillvaron. I Uppsala har hon äntligen fått träffa en psykiater och ska få fler samtal med psykolog eller kurator på sin vårdcentral.

I dag är Hanna 28 år och vågar nu ha en framtidsplan. Hon vill utbilda sig till ambulanssjukskötare. Men inom henne skaver en ständig oro att någon närstående ska ta livet av sig.

 

* * * * *  

 

Till kapitel 2. LOKFÖRAREN GLÖMMER ALDRIG

 

* * * * *

 

 Produktion: Elin Sandow, Lotta Frithiof, Nicole Gustafsson, Jens L'Estrade, Ola Samzelius.

Foto: Tomas Lundin, Staffan Claesson, Nina Leijonhufvud, Pär Fredin, Annika af Klercker.

 

* * * * *

 

#ungasjälvmord

 

 

 

2. LOKFÖRAREN GLÖMMER ALDRIG

– Jag önskar att anhöriga flyttar minnesplatser från järnvägen och att det pratas mer öppet om hur självmordsolyckor där påverkar lokförare, säger Anna Bergström.

 

Det var en tidig vårmorgon år 2009. Anna Bergström kliver in i förarhytten på tåget och förbereder sig för avgång. Hon kör tåget förbi den första och andra bilövergången i 40 kilometer i timmen för att sedan accelerera till 110 kilometer i timmen.

Efter kurvan till tredje övergången skymtar Anna en person vid spåret. Hon tror att det är en kvinna och någonting hos Anna väcker oro.

– Jag minns att jag tänker ”snälla stå kvar där, kliv inte ut på spåret”. Det var precis som om att jag visste att det skulle hända, att hon tänkte ta sitt eget liv, berättar Anna Bergström.

Tåget susar fram i 110 kilometer i timmen. Efter någon sekund är det bara 50 meter från kvinnan. Anna som ser hur hon kliver ut mitt på spåret slänger sig på tutan.

– Hon vänder sig om och tittar upp på mig. Jag tutar igen och hon tar upp händerna och håller för öronen. Jag hinner precis möta hennes blick innan det händer, innan det smäller till.

Anna nödbromsar tåget och det stannar. Hon griper tag om den gula luren som hänger på vänstra sidan i hytten och slår kortkommandot till fjärrtågklareraren på trafikledningscentralen.

– Jag säger att jag kört på en person. Fjärrtågklareraren frågar mig flera gånger var jag är någonstans men jag kan inte svara på det. Det är helt tomt. Allt jag vet är att jag är vid den tredje övergången från Uppsala och att jag kört på en kvinna, säger Anna och kollar ut mot spåren från Resecentrum på Uppsala station. 

Kamratstödjare från Annas arbete, polis och brandmän kommer snabbt till platsen. Anna ser kläder och blod på spåret när hon kliver av tåget. Hon får åka med tågvärden och kamratstödjaren till deras lokalkontoret i Tierp.

– Det första som händer när vi kommer dit är att jag möter en kollega. När kollegan ser oss utbrister hen: ”Va fan, är det någon som dött eller?” Då brister det för mig. Det är då jag förstår vad som faktiskt hänt, säger Anna och tystnar sedan för en stund.

Anna fick prata med sina kollegor och en chef. Hon fick även träffa en läkare som bedömde hennes fysiska tillstånd. Två veckor senare återgick hon till sitt arbete. Det går inte att förbereda sig på hur det är att köra på och döda en människa menar Anna. Men hon önskar att hon fått mer information om personer som tar sitt liv genom att ställa sig på spåret och mer stöd att bearbeta sina upplevelser.

– När jag gick lokförarutbildningen så pratade vi om olyckor. Elfel, signalfel och annat. Vi pratade till och med om vem man ska ringa och hur man ska agera beroende på vilket djur man kör på. Men ingen nämnde någonsin något om en olycka som innefattar en människa. Det är faktiskt helt sjukt kan jag tycka, säger Anna Bergström som vet att hon är långt från ensam om att kört på en människa.

Någon psykolog fick Anna aldrig träffa efter olyckan, trots att hon bad sin arbetsgivare om det. I stället blev skrivande en terapi och hjälp för henne att bearbeta sina upplevelser.

– Jag bestämde mig för att skriva ett brev till kvinnan jag körde på. Jag fantiserade ihop vem hon var, jag ville att hon skulle vara en riktig person, säger Anna och fortsätter prata utan att torka bort tårarna som rinner ner längst hennes kinder.

Anna har aldrig tänkt på att sluta arbeta som lokförare. Hon älskar sitt jobb, den vackra miljön hon ser från förarhytten och lugnet. Det blir också lättare och lättare för henne att tala om händelsen. Men hon tänker fortfarande på lördagsmorgonen för sex år sedan varje gång hon passerar platsen där hon körde på kvinnan.

– Det kommer jag alltid att göra. Men jag önskar verkligen av hela mitt hjärta och med all respekt för dem som förlorat någon vid järnvägen att inte göra den platsen till en minnesplats. Jag som lokförare behöver inte se levande ljus och blommor för att minnas vilken tragedi som skett där. Det kommer jag alltid att göra ändå, säger Anna Bergström.

 

 

Hon hoppas att det kommer talas mer om järnvägsolyckor och om dem som är inblandade, både på lokförarutbildningar och bland kollegor i branschen. Hon vill även att hennes historia ska få de som går eller springer över järnvägen olovligt då de har bråttom att förstå riskerna det kan medföra för alla inblandade.

 

* * * * *

 

Varje år dör drygt 100 personer i Sverige sedan de blivit påkörda av tåg. Minst tre av fyra fall beräknas vara självmord. Utöver dödsfallen sker även svåra olyckor i vilka människor ofta blir invalidiserade för livet.

 

Att köra på någon drabbar statistiskt en lokförare två till tre gånger under ett arbetsliv. Detta är något som många lokförare känner till och delvis är inställda på, enligt Camilla Siotis Ekberg, som är trafikforskare i psykologi vid högskolan i Kristianstad och som i en forskningsstudie djupintervjuade ett antal drabbade lokförare.

– Att köra på någon är en starkt traumatisk situation, även om man som lokförare är medveten om att det kan hända. De som råkade ut flera gånger för detta mådde sämre. Man vänjer sig alltså inte, säger hon.

Det finns instruktioner för hur en lokförare ska agera när en människa är på spåret. Först att tuta så att personen förhoppningsvis flyttar på sig. Men också att fortsätta tuta för att slippa höra ljudet när personen blir överkörd. Lokförare rekommenderas också att blunda.

Det är viktigt att den drabbade lokföraren sedan snabbt får någon hos sig, som först kan följa med honom eller henne ut ur tåget och ser till att hen inte ser rester av den överkörda och som sedan följer med hem.

– Man behöver någon som lyssnar och är närvarande. Det starka kollegiala stöd som finns i branschen med kamratstödjare tycks mildra effekterna av att köra på någon.

Studien visade att många lokförare känner ilska efteråt.

– Ilska är ett skydd och det är också naturligt att man känner det. Även om man vill ta livet av sig har man ingen rättighet att utsätta andra för det, säger Camilla Siotis Ekberg.

När dödsolyckan beror på ett olycksfall, till exempel på grund av att varningssystem inte fungerat eller för att ett barn plötsligt sprungit ut över spåret, tenderar lokförare att må sämre än om det handlat om självmord.

– Det absolut värsta är att köra på ett barn. Vi intervjuade bland annat en lokförare som länge efteråt bröt ihop om han såg barn med röda mössor.

Lokförare brukar bli sjukskrivna en period efter ett dödsfall eller svår olycka, men en del vill börja jobba ganska snabbt. Men enligt Camilla Siotis Ekberg behöver många mer hjälp än de kanske tror.

Det är viktigt att lokföraren under i alla fall den första månaden inte utsätts för stress, utan exempelvis har med sig någon när man åker förbi olycksplatsen och att man slipper sova borta. Annars ökar risken för posttraumatisk stress.

Camilla Siotis Ekberg tycker också att det vore bra om tågföretagen följde upp lokförarens mående efter några år.

– Man utvecklas ju som människa, och de stora händelserna i ens liv behöver man ofta aktualisera i efterhand för att se vad händelsen betyder för mig nu.

 

* * * * *

 

Till kapitel 3. SONEN TOG SITT LIV

 

* * * * *

 

 Produktion: Elin Sandow, Lotta Frithiof, Nicole Gustafsson, Jens L'Estrade, Ola Samzelius.

Foto: Tomas Lundin, Staffan Claesson, Nina Leijonhufvud, Pär Fredin, Annika af Klercker.

 

* * * * *

 

#ungasjälvmord

 

3. SONEN TOG SITT LIV

Ewa Sellin Tunliden stred för att hennes son skulle få vård för sin svåra ångest. I april tog han sitt liv. Ludmilla Rosengren, som jobbar mot självmord och vars dotter själv begick självmord, råder föräldrar att själva våga visa sig sårbar inför sitt barn.

 

Fem dagar efter att Jimmy Sellin fyllt 28 år hittade hans mamma honom död. Jimmy hade begått självmord. I högtalarna gick hans favoritartist Nordmans låt Laglöst land på repeat.

– Han sjunger att om du inte levt mitt liv så vet du ingenting. Och så är det nog med ångest, det går inte att föreställa sig, säger Jimmys mamma Ewa Sellin Tunliden.

 

Laglöst land - Nordman

 

När vi träffar henne i den röda trävillan utanför Norrtälje har det bara gått två månader sedan Jimmy dog. Ewa åker upp och ner i den känslomässiga berg- och dalbana som sedan dess utgör hennes vardag. Ibland går det bra. 30 sekunder senare kan allt utan förvarning ha brakat samman.

Men även innan Jimmys död var Ewas dagar oftast tunga.

– Så fort jag inte fick tag på honom blev jag orolig att något hänt. Nu har det absolut värsta hänt som kan drabba en förälder, så på sitt sätt är det ju skönt att slippa den oron nu, säger hon.

Och trots att det hände så nyss vill hon berätta om Jimmy.

– Självmord är ett så väldigt viktigt ämne att uppmärksamma.

 

Sorgen. ”Jag har jobbat med ungdomar med problem, men lyckades inte rädda min egen son. Det känns fruktansvärt ledsamt”, säger Ewa Sellin Tunliden.  

 

I halva sitt liv hade Jimmy varit deprimerad och ofta haft svår ångest. Han var ett känsligt barn, lillgammal och filosoferande som Ewa säger. I sjuan blev han väldigt nere. Han hade det svårt med kompisar och led av föräldrarnas trassliga skilsmässa. Ewa försökte övertyga honom att få hjälp på Barn- och ungdomspsykiatrin, men han vägrade. Först några år senare, när han var arton, sökte han själv hjälp. 

Under åren som gick hade han många olika läkare, ofta stafettläkare. De skrev ut mediciner mot ångest och depressioner. Ewa säger att ingen verkar haft koll på hur mycket han åt eller i vilka kombinationer.

Under en period i höstas vägde han 56 kilo och kunde vara vaken i flera dygn. Den starka medicinen han åt var som narkotika, säger Ewa.

– Han var väldigt mager. Jag och flera andra i familjen ringde till psykiatrin upprepade gånger och krävde att någon skulle se över vilka mediciner han hade och vilka doser. Jag sa till dem att min son dör framför mina ögon. Men inget gjordes.

Hon tar fram mobiltelefonen och bläddrar fram till ett filmklipp där Jimmy spelar nyckelharpa på scen med sitt band Åskfödd.

– Se här hur mager han var. Titta på armarna. Du förstår oron jag hade, säger hon och skakar på huvudet. 

Utåt kan det tyckas som att han hade det mesta. Jimmy hade många vänner och precis träffat en ny flickvän. Han hade höga betyg på juristlinjen, med två månader kvar till examen, och ett deltidsjobb på finansinspektionen.

 

Med systern. Utåt kan det tyckas som att Jimmy Sellin hade det mesta.

Men i halva sitt liv hade han varit deprimerad och ofta haft svår ångest.

 

Populär. Här är barnens hälsningar till Jimmy Sellin när han jobbade på ett dagkollo.

 

– Han var väldigt rolig och smart och tjejer tyckte att han såg bra ut. Men själv såg han inte det. Han hade en otrolig press på sig själv att hela tiden lyckas. Kanske var det det som var negativt, att han kände att han på något sätt skulle fylla upp så mycket, säger Pia Lundin, Jimmys moster som kommit för att vara med Ewa under intervjun. Pia bor bara någon kilometer härifrån och har stöttat både Ewa och Jimmy genom åren.

– Jag kommer ihåg en gång för några år sedan då han sa Pia, jag mår aldrig bättre. Bara sämre. De orden har fastnat, säger hon.

Jimmy var öppen om hur han mådde, även utanför familjen. På nyårsafton gjorde han ett självmordsförsök, bredvid honom låg ett avskedsbrev. Men trots Ewas, och även Pias, desperata vädjan att han skulle bli tvångsinlagd på psykiatrin släpptes han dagen efter. Månaderna efter verkade han dock må bättre. På sin 28-årsdag var han ute och fiskade med Siri, familjens hund. Han skickade mobilbilder på när de åt korv ihop.

– Jag har läst socialpedagogik, och att man ska se upp när någon plötsligt mår mycket bättre. Ändå missade jag det, säger Ewa.

Att känna skam och skuld är vanligt när någon anhörig begår självmord. Men Ewa har inga sådana känslor. Hon känner att hon inte kunnat göra mer.

– Jag fanns där för Jimmy hela tiden och stred så oerhört för att han skulle få hjälp. Vi stod varandra väldigt nära. Kanske för nära ibland. Han blev väldigt beroende av mig, jag vet inte hur många gånger per dag vi pratade på telefon.

Är det något hon känner, vid sidan av sorgen, är det ilska.

– Psykiatrivården fungerar inte, vare sig här i Norrtälje eller i Uppsala. Psykiatrin skulle behöva mycket mer pengar och läkare som orkar vara engagerade och som inte är omöjliga att få tag på.

Inte heller Jimmy hade tilltro till vården.

– Han brukade säga att det är ingen som bryr sig om mig. Att nu har jag hamnat mellan stolarna igen.

Jimmy dog den 9 april i år. Den 10 april startade Ewa en fond under Hjärnfonden, som ska gå till forskning mot ångest. Till den kan alla skicka ett bidrag.

– Jag vill att det forskas fram någon bra medicin som fungerar, så att ingen i framtiden ska behöva må som Jimmy gjorde.

 

* * * * * 

 

Ludmilla Rosengren är läkare och terapeut i Uppsala. För sju år sedan begick hennes dotter självmord. I dag är Ludmilla ordförande för den nationella ideella föreningen Suicide zero, som försöker få beslutsfattare att vidta åtgärder mot självmord. Det kan handla om allt från stängsel vid järnvägar till fler skolpsykologer.

 

Som förälder måste man våga fråga och lägga sig i om man märker att ens barn mår dåligt, säger Ludmilla Rosengren, vars dotter Linnea begick självmord.

 

Ludmilla  säger att det är vanligt att man som förälder tror att man inte får vara ledsen inför barnen. I själva verket är viktigt att inte upprätthålla en falsk fasad.

– Livet är jobbigt för alla ibland. Om man som vuxen kan visa när man är ledsen visar man att det är okej och att man kan komma igenom jobbiga perioder. Men man får aldrig lägga ansvar på barnet för hur man själv mår, säger hon.

Lyckas man skapa en förtroendefull relation med sitt barn tidigt, helst innan tonåren, ökar chanserna att barnet berättar när han eller hon mår dåligt. Men det är ändå inte säkert att en trulig tonåring ger förtroenden. Tecken på att en ungdom mår dåligt kan vara problem med sömnen eller i skolan, att han eller hon isolerar sig på sitt rum eller börjar missbruka alkohol eller droger.

– Då måste man fråga hur det är. Troligen kommer man få till svar att det inte är nåt och att man ska sluta lägga sig i. Men man måste fortsätta lägga sig i.

Märker man alltid om ens barn mår dåligt?

– Nej. Det ligger ju i tonårens natur att man förändrar sig, så det kan vara jättesvårt att veta om det är fullt naturligt att någon drar sig undan. Är man osäker behöver man hjälp utifrån. Ta kontakt med läraren, i skolan märks det ofta snabbt om någon mår dåligt.

Om barnet mår dåligt, vad gör man då?

– Prata. Våga fråga, också om självmordstankar om man märker en uppgivenhetskänsla.

 

Det har gått sju år sedan Ludmillas egen dotter Linnea dog. Linnea var fjorton år och inlagd på barnpsykiatrin eftersom hon var tydlig med att hon inte ville bli äldre än femton. Det hjälpte inte. Linnea hittade ändå ett sätt att ta livet av sig.

– Jag borde verkligen ha frågat henne mer, ha lagt mig i mer och inte förlitat mig på att expertisen skulle fråga.

I sitt jobb som terapeut träffar Ludmilla många ungdomar som är självmordsbenägna. Många av dem vill inte berätta om sina tankar för föräldrarna, för att inte göra dem ledsna. Och ibland är det bättre att hitta en annan vuxen än föräldrarna att prata med, säger Ludmilla. Som vuxen medmänniska är det oerhört viktigt att visa att man finns där.

– Man kan säga att såhär är det att vara människa. Man kan säga att det kan kännas helt hopplöst men att det kommer något annorlunda sedan, även om du inte tror mig. Det finns hjälp att få.

Att någon försöker ta livet av sig utan att ha gett några tecken innan är väldigt ovanligt. Och det är en farlig myt att det inte går att rädda någon som bestämt sig för att begå självmord, säger Ludmilla Rosengren.

– De allra flesta vill leva. De vet bara inte hur man ska bära sig åt just då.

 

* * * * *

 

Till kapitel 4. NU VÄLJER DENISE LIVET

 

* * * * *

 

 Produktion: Elin Sandow, Lotta Frithiof, Nicole Gustafsson, Jens L'Estrade, Ola Samzelius.

Foto: Tomas Lundin, Staffan Claesson, Nina Leijonhufvud, Pär Fredin, Annika af Klercker.

 

* * * * *

 

#ungasjälvmord

 

4. NU VÄLJER DENISE LIVET

De är unga och vet hur det är att må psykiskt dåligt. Denise Jansson, Charlie Eriksson, Siri Grenholm och Emma Westas Rödin har bestämt sig för att spränga tabun kring psykisk ohälsa och hjälpa andra som är i samma situation. 

 

Denise Jansson är 20 år och har överlevt flera självmordsförsök. I dag uppskattar hon livet. 

 

Denise Jansson har varit skadefri i ett år. I dag är hon tacksam att hon lever och vill använda sina negativa erfarenheter på ett positivt sätt.

En duns hörs i hallen, Denise går dit och plockar upp posten. I handen håller hon en avi. 

– Jag begärde att få ut mina journaler. Nu kan jag hämta dem och fylla i alla luckor från de elva månaderna jag i princip bodde på psykiatriska avdelningar, säger Denise och lägger avin på köksbordet.

Denise Jansson är 20 år gammal och har överlevt flera självmordsförsök. Dagen före intervjun firade hon ett år som skadefri.

– Det betyder mycket för mig att kunna säga det. Förut trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva den dagen, säger hon och ler.

Hon sätter sig ner vid köksbordet. På väggen bakom finns ett citat fastklistrat på den vita väggen: ”Dröm om morgondagen, minns gårdagen och lev i dag”. Denise drömmer om att bli sjuksköterska för att kunna hjälpa andra. Just nu går hon på komvux i Stockholm och läser till undersköterska.

– Men jag minns också det som varit. Hur dåligt jag mått och hur allt kändes hopplöst. De känslorna, tankarna och erfarenheterna försöker jag använda till något positivt.

Denise berättar att hon är volontär på Tilia, en förening som arbetar för ungas psykiska hälsa. För henne var Tilia vägen tillbaka från ett självskadebeteende och en stark önskan om att vilja ta sitt eget liv.

– De lyssnade på mig, såg mig som en person och inte som en diagnos. Och de fick mig att sluta känna mig ensam, säger hon.

Ensamhetskänslorna har funnits hos Denise sedan mellanstadiet. Hon berättar att hon alltid varit tyst och blyg och att hennes klasskompisar tyckte att hon var töntig. Hon drog sig undan, koncentrerade sig mer och mer på skolan och fritidsaktiviteter. I tvåan på gymnasiet blev skola och träning det enda hon la fokus på. Ensamhetskänslorna växte och tankar på döden började komma.

– Det var då jag började skada mig själv för att dämpa ångesten, säger Denise Jansson.

Hon minns första gången hon försökte ta sitt liv. Det var inget hon planerat utan det kom mer som en impuls förklarar hon. Hon satt på pendeln på väg hem till Upplands Väsby efter att ha fikat med en kompis. Då kom tanken och den släppte inte greppet om henne. Väl hemma mådde hon bara sämre och sämre.  

Tiden efter första självmordsförsöket bestod av besök på BUP och flera psykiatriska avdelningar under en period på 11 månader. Denises klasskamrater hade börjar sista året och närmade sig studenten. Men hon befann sig långt från deras vardag.

– Jag minns hur jag tänkte att snart börjar deras liv. Och att jag är inlåst på en psykiatrisk avdelning och får inte ens gå på toa själv, säger Denise.

Efter att ha varit inlagd en  längre tid  fick Denise diagnosen borderline. Hon trodde att hon skulle få prata med en psykolog och få hjälp, men det fick hon inte. Denise hittade föreningen Tilia på sociala medier och mejlade och bad om hjälp. Hon fick snart ett besök av Annsofie Blixt, grundare för Tilia, ett besök som skulle bli början till ett nytt liv för Denise.

– Annsofie lyssnade på mig. Hon fick mig att tro att jag kunde må bättre, säger Denise som till slut fick åka till ett behandlingshem i Småland och få den vård som hon behövde.

I dag känner Denise glädje över att leva. En stor del av hennes fritid lägger hon på volontärarbete på Tilia där hon delar sina erfarenheter med andra unga som mår dåligt. Hon vill visa att det finns en ljus framtid.

– Den är värd att kämpa för, det är alltid för tidigt att ge upp, säger Denise samtidigt som håller upp på sin vänstra handled där hon tatuerat in orden ”Always choose life”.

 

 

* * * * *

 

Att vara ung och vilja ta sitt eget liv har Charlie Eriksson upplevt. Därför startade han hemsidan ”Aldrig ­ensam” när han bodde i Uppsala. Där delar han med sig av tankar och minnen från den tiden för att skapa en öppen diskussion om psykisk ohälsa bland unga.

– Alla visar upp sina perfekta liv på sociala medier och ingen verkar må skit. Det var så jag kände. Då vill man inte vara den enda som snackar om hur dåligt man mår, säger Charlie.

 

Charlie Eriksson  driver sajten  ”Aldrig ensam” för att stödja unga som mår dåligt psykiskt.

 

När han kände sig nere på botten letade han efter en person att relatera till. Men någon i samma situation hittade han inte.

– Det var Lena 45 med två barn som hatar sitt jobb och mår dåligt som skrev av sig på nätet. Det hjälpte inte för mig att läsa om hennes historia. Vi hade liksom inget gemensamt.

Han anser att mediebilden av hur psykisk ohälsa tar sig uttryck mest visar tjejer och bidrar till att det inte är okej att må dåligt som kille.

– Tjejer får lära sig att prata mer öppet om känslor. Bland killar råder en machokultur där man inte snackar om sådant. Men det betyder inte att det inte finns killar som mår psykiskt dåligt och har självmordstankar, säger Charlie Eriksson.

 

* * * * *

 

 

Utdrag ur Pillerpodden #32

 

Sedan förra hösten driver Uppsalatjejerna, Siri Grenholm och Emma Westas Rödin, Pillerpodden som handlar om att vara ung, ha ångest och en psykisk diagnos. De föreläser för ungdomar och brukar stanna kvar efteråt. 

– Det är alltid tjejer som kommer fram till oss, aldrig killar. Sen kollar vi mejlen hemma och då har vi fått långa texter från just killar. Ofta skriver de att de inte vågade eller ville prata med oss för att deras grabbgäng skulle se det, säger Siri Grenholm.

–  Statistiken visar att det är fler unga tjejer än killar som mår dåligt. Samtidigt säger statistiken att betydligt fler killar begår självmord. Det finns helt klart ett mörkertal där, säger Emma Westas Rödin.

Hon anser att könsstereotypa normer som att tjejer ska vara mer känslosamma och killar mer macho påverkar unga och skapar fördomar.

– Vi använder aldrig ordet självdestruktivitet. Det är starkt kopplat till unga tjejer som har självskadebeteende vilket ger en skev bild. Vi kallar självdestruktivitet för flytande ångest istället. Då slipper man en förutfattad mening om vilka som är drabbade, säger Siri Grenholm.

Siri och Emma har varit vänner länge och alltid pratat om hur de mår. De säger att ångesten var som värst under andra året på gymnasiet.

– Min pappa gick bort och så var det all annan press runtomkring som fick mig att må dåligt. Skola, extrajobb och så. Och sociala medier såklart, säger Emma och kollar på Siri som fyller i:

– Ja sociala medier skapar verkligen ångest. Men man måste verkligen ställa sig frågan vad en like på mitt instagramkonto betyder. Är det en like på bilden eller en like på mig som person?

 

* * * * *

 

Till kapitel 5. RÅD OCH STÖD

 

* * * * *

 

 Produktion: Elin Sandow, Lotta Frithiof, Nicole Gustafsson, Jens L'Estrade, Ola Samzelius.

Foto: Tomas Lundin, Staffan Claesson, Nina Leijonhufvud, Pär Fredin, Annika af Klercker.

 

* * * * *

 

 

#ungasjälvmord

 

 

5. RÅD OCH STÖD

 

Är du ung och har självmordstankar?

  • Håll inte tankarna för dig själv, utan vänd dig till en vuxen som du har förtroende för. Kan du till exempel prata med dina föräldrar är det jättebra. Det är ganska vanligt att ha självmordstankar. Men det kan vara väldigt ensamt att gå med dem.

 

  • Tankar är inte farliga. Det är om du gör handling av dem som de är farliga. Om du börjar fundera på att agera utifrån tankarna eller funderar på hur du skulle dö, måste du söka hjälp.

 

  • Det finns hjälp att få! Även om det känns hopplöst är det inte hopplöst.

 

Är du förälder till ett barn som du tror mår dåligt?

 

  • Lägg dig i. Våga fråga, även om självmordstankar. Man kan fråga: är det så att du till och med har tankar på att inte vilja leva längre?

 

  • Ta hjälp utifrån om du inte får svar på ditt barn och misstänker att han eller hon mår dåligt. Ta till exempel kontakt med skolan, där märks det ofta snabbt om en elev mår dåligt.

 

  • Sök hjälp. Handlar det om en lättare depression räcker det ofta med stöd inom familjen. Klarar man inte att hantera depressionen behöver man söka hjälp, via vårdcentralen kan man få remiss till samtalskontakt. Man kan också söka terapeut privat. Är det akut får man vända sig till barn- och ungdomspsykiatrin.

 

  • Visa själv när du är ledsen. Då visar du att det är okej att visa känslor och att prata om dem – och att det går att komma över sådana perioder. Men lägg aldrig något ansvar på barnet för ditt mående.

 

Har du ett syskon eller en kompis som mår dåligt?

 

  • Ta kontakt med en vuxen om ditt syskon/kompis har självmordstankar. Det måste en vuxen få veta, även om man har lovat att inte säga något. Det är också alldeles för jobbigt att som ung bära på den vetskapen själv.

 

Källa: Suicide zero

 

Hit kan du vända dig om du mår dåligt:

 

Barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala.

Hit kan barn/ungdomar ringa dygnet runt, få råd och hjälp även till djupare samtalskontakt om det behövs.

Även för föräldrar och andra anhöriga som är oroliga över ett barns psykiska hälsa, telefon 018-611 25 29.

 

Barnens hjälptelefon (Bris)

Till Bris 116 111, som har just telefonnummer 116 111, kan du som är under 18 år ringa och prata med en kurator.

 

Självmordsupplysningen

Självmordsupplysningen är en webbchat för dig med självmordstankar eller frågor om en närstående som du misstänker är i riskzonen.

Chat tisdagar och torsdagar klockan 19–22. www.mind.se/sjalvmordsupplysningen

 

Jourhavande präst

Svenska kyrkans jourhavande präst har en chat som är öppen måndag till torsdag klockan 20–24, www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Telefonjouren är öppen 21–06 alla dagar. Ring 112 och be att få bli kopplad till jourhavande präst.

 

Suicide zero

Ideell förening som jobbar för att dramatiskt minska antalet självmord. Har många råd och länkar på sin sajt: www.suicidezero.se

 

Tilia

Stödgrupp för ungdomar och unga vuxna, 12–30 år,  som är lider av psykisk ohälsa: www.foreningentilia.se

 

 

Böcker:

”Döden ingen talar om” av Ulrika Jannert Kallenberg

En självbiografi om hur det är att växa upp som barn till en pappa som tagit sitt liv och att ständigt leva i skuggan av ett självmord.

 

 

”Efter självmordet, vägen vidare” av Kari Dyregrov

En bok som handlar om sorgeprocesser efter ett självmord och som också ger olika förklaringsmodeller till självmord. Anhöriga berättar själva hur de anser att stödet kan förbättras.

 

”I sorgens famn” av Elisabeth Lindström

En mammas berättelse om första året efter det att hennes son David begick självmord.

 

”Konsten att rädda liv” av Ullakarin Nyberg

Handlar om att bryta den tystnad som ofta omger psykisk ohälsa och självmord. Innehåller konkreta råd och exempel hur man kan prata om det som är svårt.

 

”Lisa – ett liv” av Lars Wiklund

Lisa hade problem som bottnade inom autismspektrat och tog vid 37 års ålder sitt liv. Hennes pappa berättar om hur vården inte klarade av att hjälpa henne och vill med boken öka förståelsen för de som inte passar in.  

 

”Livet är nu” av Ludmilla Rosengren

Hur gör man för att må bra och orka med svårigheter i livet? Den här boken vänder sig i första hand till äldre barn och yngre ungdomar och lär ut verktyg för att hantera livets olika svårigheter redan innan de inträffat.

 

”Mysteriet mamma” av Trude Lorentzen

En dotter försöker förstå varför hennes mamma tog livet av sig. En bok som fått flera priser och utmärkelser.

 

”När någon tar sitt liv” av Alfred Skogberg

En reportagebok om Linnea från Uppsala som blev 14 år gammal. Boken innehåller mycket fakta om självmord samt frågor kring varför inte samhället satsar mer på förebyggande åtgärder.

 

”Tröstebok” av Margareta Zandrén-Wigren

En bok om att finna tröst för sin egen sorg när en anhörig tagit sitt liv genom att läsa om andra människors möten med sorg.

 

”Våra älskade orkade inte leva” av Joanna Björkqvist

Anhöriga delar med sig av sina tankar och erfarenheter efter att någon nära tagit sitt liv.

 

* * * * *

 

Till kapitel 6. BERÄTTA SJÄLV

 

* * * * *

 

#ungasjälvmord

 

6. BERÄTTA SJÄLV

Det talas sällan om självmord. Och det beror inte på att självmord är sällsynta. Hjälp till att bryta tabut kring unga självmord. Berätta om dina egna erfarenheter, kanske känner du någon som tagit sitt liv eller så har du själv överlevt ett självmordsförsök. Fyll i formuläret nedan.

 

 

 

* * * * *

 

 Produktion: Elin Sandow, Lotta Frithiof, Nicole Gustafsson, Jens L'Estrade, Ola Samzelius.

Foto: Tomas Lundin, Staffan Claesson, Nina Leijonhufvud, Pär Fredin, Annika af Klercker.

 

* * * * *

 

#ungasjälvmord

 
© 2013-2014 Teknomedia. Alla rättigheter förbehållna. Producerad av Teknomedia.