Uppsalabon Hanna Nordström kallar sig syster till två änglar. Bägge hennes bröder begick självmord innan de ens fyllt 18 år.
– Man vet aldrig inte i förväg hur man reagerar när någon tar livet av sig.
Hanna Nordström sitter ihopkrupen i soffan i lägenheten i Stabby. Hon har ett knä uppdraget framför kroppen nästan som ett slags sköld. På golvet ligger leksaker. Hon värjer sig en stund, hämtar andan och säger att hon kanske kommer att gråta, men hon vill prata om sina bröders självmord.
Tydligt minns hon kvällen då hon pratade med sin yngsta bror, Linus, för sista gången.
Året är 2004, Hanna är 17 år och vid sin sida har hon sin åtta månader gamla bebis. Klockan är runt nio på kvällen, de har just kommit hem från en fest och bägge är trötta när telefonen ringer. Det är Hannas äldsta lillebror Linus som ringer. Han är upprörd och berättar att hans flickvän gjort slut. Hanna lyssnar men ber att få ringa upp lite senare; hon måste lägga dottern. När dottern väl har somnat tycker Hanna det är för sent att ringa till sin bror ifall han också somnat.
– Linus var 15 år, om en vecka skulle han ha fyllt 16 år. Vi hade haft en trasslig barndom och blivit misshandlade hemma. Därför bodde han på ett skolhem. Han var en spontan och impulsiv kille som fick medicin för sin adhd. Vi var väldigt tajta under vår uppväxt, säger Hanna.
Några timmar senare ringer hennes syster och berättar att Linus är borta.
– Jag förstod direkt att det var allvar och inte bara så att han hade rymt, då skulle hon inte ringt klockan halv fem på morgonen.
Hade han sagt signalerat något om självmord när ni pratade?
– Nej, han höll det inom sig. Han hade gråtit förut när vi pratat, men så här efteråt tolkar jag hans samtal som om han ville ta farväl, även om han inte sa det rakt ut, säger Hanna.
Den kvällen när Linus tog sitt liv hade han klätt sig i fina kläder och skor som han behöll på inomhus. Det brukade han inte göra. Personalen hade också lagt märke till att han verkat lite gladare en tid innan, som om han redan hade bestämt sig.
– Jag trodde att jag visste allt om honom. Det kändes som om han svek mig. Han skrev inget brev, det är så mycket jag aldrig kommer att få svar på.
När familjen besökte den rättsmedicinska avdelningen för att ta farväl av Linus, blev Hanna chockad över att han såg precis ut som samma person som han alltid varit. Då först blev det som hänt verkligt för henne.
– Jag skrek och slog omkring mig, var så förbannat arg på honom. Allt brast för mig då.
Ilska var bara en av alla de känslor som hon upplevde. Skuld var en annan. Hon tyckte att det var konstigt att andra kunde skratta. Var hon glad fick hon skuldkänslor.
Hanna har funderat mycket på om det hade blivit annorlunda ifall hon hade ringt sin bror den där kvällen. Samtidigt är hon övertygad om att hon inte hade kunnat rädda honom. I hans dator syntes det att han hade förberett sig väl och letat efter metoder.
* * * * *
Sedan början av 1990-talet har självmorden minskat i alla åldersgrupper – utom bland de yngre. I gruppen 15-24 år har självmord istället blivit något vanligare. Varför vet ingen säkert.
Men orsakerna är troligen flera, enligt Danuta Wasserman som är professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet i Stockholm.
– Insatserna har fokuserats mycket på medelålders och äldre. För dem är behandlingsmetoderna i dag bättre och medvetenheten högre för att söka hjälp vid depressioner. Det har inte gjorts samma satsningar på unga. Det saknas personal som kan ge behandlingar, dessutom är man fortfarande restriktiv med att skriva ut antidepressiva till svårt deprimerade unga, säger hon.
Män är klart överrepresenterade vad gäller självmord, såväl bland yngre som äldre. Men när det kommer till självmordsförsök är kvinnorna i majoritet. Mönstret är allra tydligast i åldersgruppen 15–24. Bland dem är självmordsförsök dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män – men det är tre gånger fler män som dör i självmord. I åldersgruppen har också självmordsförsöken ökat påtagligt sedan slutet av 1990-talet, särskilt bland kvinnor.
– Självmordsförsök är hos kvinnor ofta rop på hjälp. Män mår också dåligt men de har inte lärt sig att ropa på hjälp så att andra förstår, utan tar till annat så som droger och brott. Män har oftare kommit så långt i processen att de har bestämt sig och tar till mer drastiska självmordsmetoder än vad kvinnor gör, säger Danuta Wasserman.
* * * * *
Fyra år efter att Hanna Nordströms bror Linus tagit sitt liv händer det ofattbara igen. Den här gången är det hennes 17-åriga bror, Emil, som begår självmord. Han gör det en månad efter att hans pappa omkommit i en trafikolycka. Hanna och Emil har inte samma pappa och Hanna beskriver sin bror som en lugn kille som gick i gymnasiet, var omtyckt av kompisar och hade framtidsplaner. Emil ville bli bonde och föda upp grisar.
– Efter hans död var det som om jorden öppnade sig. Den gången minns jag knappt vad som hände. Kommer bara ihåg att jag mådde så dåligt.
Hanna Nordström talar om sin sorg.
Hannas dåvarande sambo körde henne till psykakuten. Där fick hon övernatta, fick sömnmedicin och ångestdämpande. Men efter att hon blivit utskriven nästa dag var det ingen från vården som tog kontakt med henne.
– Det var konstigt att ingen brydde sig om mig. Hade jag fått hjälp att bearbeta mina upplevelser då, tror jag att jag hade kunna gå vidare i livet. Efter Emils bortgång var det som om Linus död kom tillbaka. Sorgen blev dubbel.
Hanna märkte att syskonen sörjde på olika sätt. Medan hennes två systrar successivt återgick till sina liv fastnade Hanna i sorgeprocessen. Gemensamt för dem var att ingen visade något utåt. Hanna fick ofta höra att hon upplevdes som stark.
– Men ingen såg när tårarna kom, säger Hanna som är kritisk till att syskon glöms bort i samband med självmord.
Under den här perioden bodde Hanna i Malmö. Trots att hon inte brukade söka hjälp tog hon kontakt med vården, men utan framgång. För henne fanns ingen hjälp att få. Hon ville inte träffa människor och blev alltmer deprimerad. Det gick så långt att hon gjorde ett allvarligt självmordsförsök, men blev upphittad av en taxichaufför som tog henne till sjukhus.
– Egentligen är jag jätterädd för döden, men orkade inte med livet. Det var bara helt blankt inom mig. Det skrämmer mig att det kan vara så lätt att vilja begå självmord, säger Hanna.
* * * * *
Psykiatrins hus i Uppsala.
Utsikten från det avskalade mötesrummet tre våningar upp i nybyggda Psykiatrins hus i Uppsala är rofylld. Fönstren går från golv till tak och utanför dem vajar lummiga lindar, lönnar och kastanjer i backen upp mot Slottet. Himlen är klarblå med enstaka lättvispade moln. Det är den årstid som många ägnar övriga året åt att längta efter.
Det är under februari och mars som flest begår självmord. Kanske är det lätt att tro att det skulle vara under årets mörka månader som flertalet människor tar sina liv men det är precis tvärtom. Värst är det när ljuset börjar komma åter och under månaderna som följer.
En förklaring som förts fram är att solljuset gör att vi sover mindre och påverkar kemin i hjärnan. Det kan också handla om att ensamhet blir ännu tydligare i lov - och semestertider, samtidigt som förväntningar är stora.
– Det är inte så konstigt egentligen, säger kuratorn Anna Korbutiak som sitter på andra sidan bordet i mötesrummet.
– När alla andra är glada, men man själv inte är det, blir utanförskapet ännu större.
Anna Korbutiak jobbar som kurator på Akademiska sjukhuset. Hon har träffat många unga som gjort självmordsförsök.
I sitt jobb träffar Anna Korbutiak både människor som gjort självmordsförsök och anhöriga till dem som tagit livet av sig eller försökt göra det.
Hon har under hela sitt vuxna liv varit ”perverst intresserad av varför folk vill ta livet av sig”, som hon med ett snett leende uttrycker det.
Utanförskap och ensamhet är de största enskilda förklaringarna till varför människor mår så dåligt att de vill avsluta sina liv, enligt Anna Korbutiak. Utanförskapet kan bottna i psykisk sjukdom som gör att man känner sig annorlunda och inte hittar någon gemenskap. Eller bero på att man helt enkelt är utstött. En majoritet av psykiatrins patienter har varit eller är mobbade, säger hon.
– Vi människor är sociala varelser. Om jag inte får vara med kan det vara svårt att hitta glädjen att leva, och utan gemenskap med andra håller depressioner i sig längre.
Att självmorden minskar i alla grupper utom bland de unga tror hon delvis beror på försiktigare utskrivning av antidepressiv medicin till unga. En annan förklaring handlar också om att vara just – ung.
– Att vara ung vuxen är en jättestor omställning i livet och en riskfaktor för självmord. Unga saknar också livserfarenhet. Det finns de som efter att ha varit ute och festat kommer hem och i berusat tillstånd tar en massa tabletter av sorg över att kärleken tagit slut. Medan den som är lite äldre vet att olycklig kärlek går över, även om det inte känns så just då.
Något som skulle kunna få ner självmordstalen bland unga är livskunskap i skolan, menar Anna Korbutiak. Vad är en depression, hur känner man igen den och vart vänder man sig för att få hjälp? Samt vad man som medmänniska kan göra för att stötta.
– Hela samhället behöver egentligen bli bättre på att prata om de stora frågorna. Liv, död, glädje, sorg.
Nu ska personalen på psykiatrin på Akademiska bli bättre på att prata med patienterna om självmord. Man skulle kunna tro att de redan är proffs på det, men även här duckar människor för att prata om döden. Och även här lever myten om att man inte ska prata om självmord för att inte väcka den björn som sover – men det är ”bara bullshit” säger Anna Korbutiak. Tvärtom mår ofta självmordsbenägna bättre av att tala med någon om tabubelagda tankar.
Under hösten ska Anna Korbutiak leda ett projekt för att utbilda personalen i självmordsprevention. Det handlar om att våga möta människor och skapa samtal. Inte förhör med ja- och nejfrågor.
– För att komma dit behöver man både kunskap och se över sina egna attityder kring död och självmord. Man får fråga sig hur man själv skulle vilja bli bemött.
Ett omtänksamt bemötande kan innebära skillnaden mellan liv och död.
– Nästan alla som har självmordsplaner är ambivalenta in i det sista. Det går att rädda dem.
Många som försökt begå självmord är glada över att ha misslyckats, säger Anna Korbutiak. Egentligen ville de inte dö – bara komma bort från allt en stund, som vissa kan uttrycka det.
Och många inser inte heller vilka enorma konsekvenser ett självmord får för de anhöriga. Sorgen efter någon som begått självmord är oftast mer komplicerad än efter andra dödsfall. Den handlar inte bara om att personen är borta.
– Det är så mycket skam och skuld förknippat med självmord. Många behöver hjälp i sin sorg, något som man kan få genom att prata med någon man har förtroende för.
* * * * *
Hanna Nordström saknar sina bröder och har haft många kämpiga år sedan deras bortgång. Hon har varit sjukskriven en period men nu gläder hon sig åt att ha fått ett nytt jobb och ser ljusare på hela tillvaron. I Uppsala har hon äntligen fått träffa en psykiater och ska få fler samtal med psykolog eller kurator på sin vårdcentral.
I dag är Hanna 28 år och vågar nu ha en framtidsplan. Hon vill utbilda sig till ambulanssjukskötare. Men inom henne skaver en ständig oro att någon närstående ska ta livet av sig.
* * * * *
Till kapitel 2. LOKFÖRAREN GLÖMMER ALDRIG
* * * * *
Produktion: Elin Sandow, Lotta Frithiof, Nicole Gustafsson, Jens L'Estrade, Ola Samzelius.
Foto: Tomas Lundin, Staffan Claesson, Nina Leijonhufvud, Pär Fredin, Annika af Klercker.
* * * * *
#ungasjälvmord